Köksfönstret

Kim såg upp från morgontidningen och stirrade ut genom köksfönstret. Det var ett himla stoj från gården. Varför skrek alla ungar nu för tiden? Var det en tävling i vem som kunde låta värst? Var de potentiella värstingar, kanske? Hon reste sig upp, sträckte sig mot fönstret och med en smäll slängde hon igen glasrutan.

På landet, där hon hade ett eget lantställe, var det alltid tyst. Hon var själv uppvuxen i stan, fast under en stor del av skoltiden hade hon tillbringat fyra sommarlovsveckor hos morbror Frans. Varje år i ... hur många år var det? Första året hon inte åkte var nog när hon skulle börja sjuan på hösten. Frans hade inga egna barn. Var inte ens gift. Mamma följde alltid med henne dit. Efter ett par timmar åkte hon tillbaka till stan. Mamma verkade jobba jämt och kom aldrig och hälsade på henne och hon ringde inte heller. Hon saknade mamma. Fast det hände att hon glömde bort att längta. 

Grannfamiljerna hade barn i hennes egen ålder och de lekte nästan varje dag. De var oftast rätt tysta eftersom de smög på varandra. Kurragömma lekte de mest. Det fanns hur många ställen som helst att gömma sig på. Bakom bondens stora lada, under träbryggan, precis invid gödselhögen. Men man fick akta sig så att man inte brände sig på brännässlorna som växte flera meter höga. Eller annars i höet på höskullen. Nästan omöjligt att hitta varandra där. Om ingen nös av dammet förstås. Det hände att hon sprang in i stallet och låg och tryckte bland hästarna och lyssnade till deras frustanden och andades in deras fräna dofter. Om de inte lekte kurragömma satt de under höhässjorna på åkrarna och berättade spökhistorier för varandra. Och då viskade alla så hon fick spetsa öronen ordentligt för att höra. Inget hojtande alls. Som dagens ungar gjorde.

Jag vet

Jag vet hur osäker du var. Hur skraj du var för att blotta ditt rätta jag.

Jag vet vad du antog. Att om du avslöjades skulle mobben gå till anfall.

Jag önskar att du hade förstått. Att du insett att de andra var precis som du.

Då hade du varit lugn. Då hade du sovit gott.

Jag vet att du redan då var en rebell. Hur du avskydde orättvisor.

Jag vet att du hade åsikter. Att du var stark i ditt sinne för rätt.

Jag önskar att du hade förstått. Att du insett hur lojal du var.

Då hade du varit lugn. Då hade du sovit gott.

Jag vet att du var full av fantasi. Hur dina dagdrömmar fyllde ditt sinne.

Jag vet vad du trodde. Att du var annorlunda.

Jag önskar att du hade förstått. Att du insett att drömmar var något fantastiskt.

Då hade du varit lugn. Då hade du sovit gott.

En enveten signal

Det ringde på dörren. En enveten ihållande signal som letade sig in i min hjärna och fick mig att drömma att jag precis varit med om en bilolycka. Jag låg utsträckt på marken. Jag hörde ambulansers sirener. Det var lerigt, blött och kallt och jag hade ont. Det skrek inne i huvudet av ångest och smärta. Så vaknade jag mitt i drömmen. Den skrämmande känslan i kroppen stannade kvar under några sekunder, innan jag vaknade ordentligt. Så hörde jag vad det var. Ringsignalen var ihärdig. Jag kastade en blick på klockan. Fyra. På natten.

"Vad är det för galning som ringer på nu? Ska du eller jag gå upp?", sa jag till Leif.

"Jag går", svarade han och med en hög suck sparkade han undan täcket.

Jag låg kvar i sängen och hörde hur han öppnade dörren och sen pratade ihärdigt. En främmande mansröst bröt av. Rösterna höjdes. Det tog tio minuter. Sen kom Leif tillbaka, la sig i sängen, på rygg, utan att säga något. Jag reste mig halvt upp och betraktade honom.

"Kan du kanske vara så snäll och berätta vad som hände?"

"Vad då? Jaså. Nej. Inget."

"Inget? Det var inte vad jag hörde," sa jag och drog upp kroppen i sittande ställning.

"Det var mannen jag sålde en bil till igår."

"Vad?"

"Han hotade mig."

"Och det tycker du var inget?"

Han vände sakta på huvudet och log mot mig.

"Inget att bry sig om. Nu sover vi ett par timmar till, tycker du inte?"

Tisdagsutmaning på Kulturkollo

Berätta om en låt, en bok, en film, en tv-serie och/eller en teateruppsättning som är en ny version av något gammalt. Är originalet alltid bäst, eller finns det exempel på lyckade covers? Vilken del har återbruk i ditt liv? Brukar du köpa mycket på second hand? Vilka gamla saker föredrar du framför nyproducerade?

Här kommer mina bidrag:

Pugh Rogefeldt gillade jag redan som tonåring. Hans konsert i Örebro i slutet på 1960-talet glömmer jag aldrig. Han var snygg. Såg riktigt tuff ut i sitt stora burriga blonda hår. Svårt att tro idag kanske. Hans låt Här kommer natten har alltid varit en favorit. När jag hörde Miss Li göra sin version i Så mycket bättre knockade hon mig totalt. Den var, jag vet inte om den var bättre, men så otrolig, vansinnig, dramatisk ... ja allt du vill. Så bra! Lyssna:

https://www.youtube.com/watch?v=qVBDcUdBOg0

Jag köper en hel del möbler på second hand. Soffbord, side board och bokhylla nu senast. En mix av gammalt och nytt ger personlighet till inredningen, som ett enbart t.ex. IKEA-inrett hem inte har, tycker jag. Har även köpt ett och annat klädesplagg under åren. Jag har faktiskt kvar en svart dräktjacka som jag köpte i slutet av 1970-talet, som jag fortfarande älskar. Den måste vara av en bra kvalitet, eftersom den har hållit i alla år. Jag har använt den ganska flitigt. Det enda jag har förbättrat är att jag lät sy på svart sammet på axlar och slag eftersom tyget hade blivit en aning blankt av ålder. Här nedan ser ni etiketten som sitter fastsydd på insidan. Någon som känner till skrädderiet?

En parksoffa på Kungsgatan.

Hon utstrålade säkerhet. Samtidigt la jag märke till något sårbart som vilade över hennes ansikte. Det var inte hennes tjockt pudrade kinder, hennes med svart eye liner hårt markerade ögon och läpparnas skarpt röda linje. Något helt annat än det långa håret som var platinablont och låg i mjuka vågor över axlar och rygg. Den svarta kjolen var pennsmal. När hon gått förbi mig och jag betraktade hennes ryggsida kunde jag, för varje steg hon tog, skönja konturen av stjärten. Jag iakttog att hon trots de höga klackarna undvek att knäa fram. Hon gick med rak rygg och sträckta ben. Det var något annat, bortom det artificiella.

Så med ens stannade hon och vände sig om. Hon stod stilla under några sekunder och tittade rakt på mig, fast utan att se mig. Det var som om hon såg rakt igenom mig och hade fått syn på något eller någon som befann sig bakom mig. Automatiskt vred jag på huvudet och tittade. Tomt. Jag riktade återigen min uppmärksamhet på kvinnan. Medan hon böjde ryggen en aning och sköt fram huvudet tog hon några trevande steg mot mig. Jag förstod att hon inte längre var lika fokuserad på hur hon placerade fötterna, eftersom ett litet snedsteg gjorde att hon svajade till och som tur var (eller var det skicklighet?), lyckades förhindra att ena foten vred sig neråt och inåt. Nu stod hon framför mig och stirrade. Så öppnade hon munnen.

"Jens? Är det du Jens?"

"Du misstar dig", sa jag. "Jag måste gå", fortsatte jag och reste mig upp.

När jag med hastiga steg gick därifrån kunde jag förnimma hennes stirrande blick i nacken. En lättnadens suck lämnade mina läppar när jag vek av, in på Korsgatan.

Kom an

Det var tyst och stilla när jag styrde löparstegen mot Frölundaborgområdet. Söndag och sen eftermiddag. Hela det stora området andades övergivenhet. Andra tider är parkeringarna fulla av bilar, skolelever som tränade friidrott och anställda som sysslade med allehanda uppgifter. Det enda jag hörde var mina egna taktfasta kliv när löparskorna landade på asfalten, här och där med en tunn yta av grus som gjorde att jag gled en aning. Då fick jag syn på honom. Han låg på en bänk. Inne i ett trångt bås invid diskusbanan. Kanske till för diskuskastarna att vänta i om det regnade. Han var klädd i slitna smutsiga kläder, i oidentifierbara dunkla toner och han hade huvan dragen över huvudet. På golvet nedanför honom låg en plastkasse som det stod ICA på. Han rörde sig inte. Jag kunde inte avgöra om han sov. Jag tänkte att, om han gjorde en ansats, reste sig upp och närmade sig mig, skulle jag skrika:

"Kom an, bara! Jag är inte rädd."

Men inget hände.

Det duger inte

Röster från spårvagn nummer elva:

Sitter på spårvagnen, på väg hem från gymmet. Vagnen är packad, fast klockan är sju på kvällen och jag får nöja mig med en ståplats. Jag hör grova mansröster. Tre män längst fram står och hänger mot en stolpe och pratar så det ekar i hela vagnen. Lite i smyg betraktar jag dem.

"Så in i hela helvetet jävla korkat", säger en.

"Vad då?" säger den andra.

"Servera jordgubbar med lingonsylt. Som är det värsta jag vet. Det duger inte. Så in i glödheta."

Ett hest skratt från den tredje.

Så ser jag att en av dem fokuserar blicken. Han stirrar. Vad glor han på? Jag följer hans blick. En äldre kvinna sitter i yttre sätet, intill mittgången. Sätet bredvid henne, fönsterplatsen är tom. Jag erinrar mig nu att mannen som sitter bredvid henne, på andra sidan mittgången, att jag har sett dem prata. Det är säkerligen hennes man.  Mannen som stirrar, han är stor. Både bred och lång. Han ser ut som en boxare i tungvikt. Grov hy och med mörka bligande ögon. Han ställer sig ovanför kvinnan och stirrar ner på henne. Stirrar stint. Till sist reser hon sig och bereder honom plats så att han ska kunna sätta sig på fönsterplatsen. Men det gör han inte. Han placerar sin bastanta kroppshydda på det säte som nyss var hennes. Han sitter rak i ryggen och bligar rakt in i fjärran. Platsen bredvid honom förblir tom.

Reflex

Första reflexen var att omedelbart ryta till och vägra göra det. Sen tänkte hon efter. Varför inte? Man måste bjuda in sina rädslor till strid, sa en del. Speciellt de som provade på allt som verkade vara nära-döden-upplevelser. Alla som alltid var på allt. Utan att de funderade eller ens drog efter andan först. Vindsurfade på jättevågor, dök bland vithajar och hoppade fallskärm i bergen.

"Det är ju helt ofarligt", sa de, rätade på ryggarna och såg världsvana ut.

Man hon var sextiofem år fyllda. Borde hon inte få koppla av då och slippa fler utmaningar? Slippa känna sig tvungen att göra sånt hon egentligen inte ville? Till sist gjorde hon det. Hon satte sig i den där underliga jättemaskinen, satte fast sig med säkerhetsbältet och kunde inte sluta kolla att bältet satt som berget. När de kommit ända upp, högt upp, vände sig ekipaget. Upp och ner. Det vände sig även i hennes mage. Hon blundade. Hårt. Vågade inte titta ner på marken. Några minuter senare var hon återigen på fast mark. Hon tog några snedsteg. Det snurrade till i huvudet. Hon kunde ändå inte låta bli att känna en viss stolthet. Hon gjorde det!

Anade

Jag anade att jag skulle ångra att jag klev upp ur sängen den där dagen. Redan när jag satte ner mina nakna fötter på den kalla parketten misstänkte jag det. Fast jag inte var klärvoajant eller trodde på förutbestämda öden. Varför svepte jag inte täcket över huvudet och somnade om? I sådant fall hade inget av det som sen hände hänt. Förstås.

Allt gick fel. Allt. Jag missade ett möte med min chef. När jag kom på det ringde jag henne och svamlade. Jag hörde tydligt hur uselt jag förklarade min frånvaro. Jag förstod varför hon var syrlig i sina kommentarer. När jag en stund senare satt på lunchkrogen lyckades jag välta tallriken med pasta med köttfärssås rakt ner i knät. Den av  tomatsmet starkt impregnerade såsen vällde över mina vita jeans. Jag rusade ut ur restaurangen, ner till bryggan som låg intill. Vad jag tänkt göra hade jag själv svårt att förstå. När jag närmade mig slutet på bryggan stannade jag tvärt. Något var fel. Bryggans ändpunkt försvann rakt ner i vattnet. Vågor vällde upp över träribborna. I samma ögonblick halkade jag och gled obönhörligt ner i havet. Iskyla omgav min kropp och en stor kallsup fyllde min mun och näsa. Frustande lyckades jag komma upp och hålla huvudet ovanför ytan. En okänd man sträckte sina händer mot mig och drog upp mig. Han skjutsade mig hem. Efter att ha brett ut en tjock frottéhandduk över passagerarsätet och en annan som han svepte runt min kropp. Jag förstod inte så här efteråt varför jag inte bad om hans namn. Nu kunde jag inte ens tacka honom.

Först

Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i mitten av boken. Skriv en text inspirerad av meningen

Först tänkte jag ge fan i att åka dit. Ur Konsten att döda av Sören Bondeson, sidan 91

Först tänkte jag ge fan i att åka dit. Sen ångrade jag mig. Inte ångrade direkt, men jag kände mig tvungen. Jag måste ge mig ut bland folk ibland, tänkte jag. Blir en eremit annars. En asocial person, som glömt hur man gör när man umgås med folk. En dag sitter jag övergiven i min lägenhet. Ingen hör av sig. Ingen bryr sig om mig och det är mitt eget fel, eftersom det är jag som dragit mig undan. Klart de tror att det är så jag vill ha det. Och det vill jag ju. Fast jag fattar att det inte funkar. 

Mannen

Idag fick jag vänta länge på att han skulle dyka upp. Klockan var strax efter tolv och jag stod i fönstret och åt en tallrik med solmogen avokado och diverse sommargrönsaker när jag fick syn på honom. Det slog mig att den magre mannen med den dåliga balansen var en riktig klädsnobb. Idag hade han vita loafers, ljusbeige välstrukna knälånga shorts och en vit stickad kofta. På huvudet satt en vit hatt. Jag tyckte att han gick en aning bättre idag. När jag studerade hans, trots allt även idag, rätt skakiga framfart kom jag att tänka på boken jag just nu läser. Ett litet liv av Hanya Yanagihara. Mannen såg precis ut som jag föreställde mig att karaktären Jude skulle kunna se ut som en äldre person. En man, som trots ett svårt liv med ett flertal allvarliga åkommor och därav en illa åtgången kropp, gav ett intryck av värdighet. En som var medveten och höll huvudet högt. 

Mötet

Nu skulle vi ses igen. Känslan i kroppen var obeskrivlig. Ett slags mjukt flimrande i magen som samtidigt gjorde ont. Hon hade precis stigit av bussen och jag betraktade henne när hon stod och väntade på att kunna gå över gatan. Ännu hade hon inte sett att jag stod i fönstret. Blicken helt fokuserad på trafiken. Hur skulle hon bete sig mot mig? Avståndstagande eller välkomnande? Eller bara kall? Om hon höll distansen förstod jag verkligen varför, fast jag hade ingen aning om hur min reaktion skulle bli. Hade jag kraften att klara en besvikelse? Tänk om jag började gråta? Eller svimmade? Precis i det ögonblicket höjde hon blicken och tittade rakt på mig. Så såg jag rörelsen. Hon lyfte armen och vinkade. 

Herman och Ola

Det fanns alltid något outtalat mellan oss. Vi visste det alla tre. Jag kunde tydligt märka det på deras gester och miner. Säkert gjorde de samma iakttagelser på sitt håll om mig. En gång efter en kundfest drog Ola med mig in på hans kontorsrum och stängde dörren. Vi kysstes. Jag gillade det samtidigt som jag förstås fattade hur fel det var. Ola var min chef och han var gift. Det var förresten jag också. Så flög dörren upp och där stod han. Herman. Han andades flåsande. Han sa inget. Gestikulerade enbart med flaxande armar som sa att vi genast skulle pallra oss ut därifrån. Utan ett ord rättade vi till våra kläder och gick före Herman ut. Bakom oss hörde vi dörren slå igen. Flera veckor efteråt studerade jag Herman. Letade efter tecken. Jag såg hans uppfattning tydligt tecknat över hela ansiktet. Den minen uttryckte illamående. I obevakade ögonblick noterade jag att hans blick på Ola var annorlunda. Mer accepterande. Det gjorde mig rasande.   

Vårdslös

"Han var inte särskilt briljant", sa Erik.

Jag betraktade honom tyst och funderade under några sekunder på hur det gick ihop. Om det gick ihop.

"Inte särskilt briljant?" sa jag sen sakta. "Känns som ett vårdslöst uttalande."

Från sin halvliggande ställning hävde han sin tunga kroppshydda längre upp i fåtöljen. Jag hörde knakandet i stolens inre träkonstruktion och föreställde mig hur det skulle se ut om möbeln ramlade ihop av hans tyngd. Jag kunde inte hålla tillbaka ett leende.

"Vårdslöst? Vadå vårdslöst?

"Fundera på formuleringen. Antingen är någon briljant eller annars inte. Det går inte att vara lite briljant. En diamant är en diamant.

"Din lilla språkkverulant."

"Kverulant?"

"Äh, du vet vad jag menar. Och se inte så jäkla nöjd ut."

Radhuset

Ta en bok. Skriv en text baserad på en slumpmässig mening i mitten av boken

Ur Ett litet liv av Hanya Yanagihara, sidan 361: Jag kom hem efter att ha spelat tennis och där låg han på soffan och sov.

Jag kom hem efter att ha spelat tennis och där låg han på soffan och sov. Jag var inte precis varsam när jag klev in genom dörren. Först dängde jag sportbagen rakt ner i golvet och sen slängde jag igen ytterdörren efter mig med högra foten samtidigt som jag ropade:

"Nu är jag hemma! Vad får vi till middag?"

Ordet "middag" uttalade jag en aning hackigt, eftersom det var i det ögonblicket, när jag hojtade ordet, som jag fick syn på honom. Tystnaden la sig över rummet. Han hade inte vaknat av oväsendet jag orsakade när jag brakade in. Som alla mäklare verkar gilla att kunna delge en presumtiv kund, hade vårt lilla radhus en öppen planlösning. Han borde ha vaknat. Det var inte jättemånga meter från soffan till ytterdörren. Nu kände jag. Det här var ingen normal stillhet. Något var fel. Jag tog några snabba steg fram till soffan, tog tag i hans axel och ruskade. Hans skuldra var konstigt tung och huvudet lealöst.

Närhet

Fegheten vann. Det gjorde ont att se honom. Helvetiskt ont. Ändå höll jag mig på avstånd. En snabb flyktig kram, helt utan känsla av närhet. Han frågade inte ens hur jag hade det. Jo, det gjorde han väl, men det kändes som om det var en betydelselös fras. Som om han otåligt väntade på ett snabbt svar från mig så han kunde börja. Börja tala om det som var väsentligt. Jag hörde men lyssnade inte. Har lösryckta minnen av att han snackade en massa om att resa bort. Uppleva det optimala äventyret. Han visade sig alltså vara samma gamla romantiker fortfarande. Hitta sig själv, förverkliga drömmar och till slut nå toppen av Maslows behovspyramid. Den var jag inte ett dugg intresserad av. Jag ville jobba. Tjäna pengar. När vi, med bleka leenden en stund senare, skildes åt var jag först bara lättad. Fast det höll inte länge. Värken i bröstet kom tillbaka och gjorde mig fysiskt illamående.

Drömmar

Jag sköt upp porten och klev ut på gården. Rakt framför mig,  i en av trädgårdsgrupperna som var utplacerade här och var, satt två män. Den ene mannen satt med ryggen mot den andre. Rak i ryggen stirrade han rakt framför sig. In i fjärran. Han hade inte reagerat när jag öppnade dörren. Inte ens en minimal rörelse med huvudet. Den andre mannen, han som satt bakom, hade placerat ansiktet rakt ner i bordet och armarna liksom omfamnade huvudet. Inte en rörelse. Det såg ut som om han sov. Jag kände igen dem. De skurade kvarterets trappuppgångar.

Jag som var klädd i joggingdress, rosa pannband och solglasögon och som var på väg ut på en ronda i det sköna vädret, kände mig plötsligt avig. Där satt de. Uppenbarligen helt slut av det fysiskt krävande arbetet att städa trappuppgångar åt sådana som mig. Sakta och tyst för att inte störa började jag gå över gården. Precis då hörde jag:

"Hörru. Nu är det dags. Sjusovare. Det är dags."

Den stirrande mannen reste sig upp och med raska steg började han gå iväg.

"OK. Tjata inte. Jag kommer."

Kollegan reste sig långsamt upp och med böjt huvud började han med släntrande rörelser vandra åt samma håll. Väldigt sakta. Jag undrade om han hade drömt om en bättre tillvaro.

Drömmen

Hon vaknade mitt i drömmen. En lättad suck. Det hade inte hänt i verkliga livet. I hennes vanliga värld hade det varit totalt omöjligt. Hur kom det sig då att det funkade i drömmen? Var allt möjligt att lyckas eller misslyckas med när hjärnan var ute på äventyr under natten? Företeelser som hon aldrig i vaket tillstånd skulle ha fantasi nog att tänka ut. Det kändes spöklikt. Riktigt otäckt. Makabert. Hon ville inte vara med, men hade inget att säga till om. För att leva måste man sova. Och drömma.

Hon och två andra kvinnor låg raklånga på mage bredvid varandra. Det var tävling. Hon visste att tanken var att de, från den liggande framstupa ställningen, skulle höja benen rakt upp i luften och ha kraft nog att dra sig upp på händerna. Under första försöket ramlade hon med ett brak tillbaka. Men sen ... andra gången, kände hon att hon hade nog med kraft och styrka. Benen liksom drogs vidare uppåt. Uppåt mot taket. Och i nästa ögonblick stod hon på händerna. Hon vann!

Ett annat liv

Kanske att jag skulle ha sagt nej den där dagen. Då hade mitt liv sett helt annorlunda ut. Förstås. Det är påfrestande att tänka på det. Att livet är en enda oöverskådlig räcka av beslut. Oavbrutet gör jag val som gör att mitt liv svänger in på nya okända vägar. I stort som i smått.

Om jag den sommardagen hade sagt nej. Sagt som det var, att jag inte var intresserad. Då hade jag inte gift mig några år senare. Inte med den mannen. Kanske någon annan. För jag var aldrig kär. Jag var bara ensam och otrygg.

Fotot

Foto från Museum perspektivet


Vilken sekund som helst kommer hon att få syn på det. Fotografiet som Sven tog av mig. Då när vi var som allra mest förälskade. I bara mässingen hade han klivit ur vår gemensamma säng och sagt att han skulle fixa frukost och servera på sängen. Jag hade lagt mig tillrätta och njöt av sängvärmen. Då dök han upp intill mig och tryckte av ett foto. Jag hann aldrig reagera. På den tiden gillade jag inte bilden. Jag tyckte att jag såg trött ut och att jag hade en irriterad uppsyn.

Fast efter Svens död. En kväll satt jag och bläddrade bland alla hans tusentals bilder och hittade just den. Jag kunde inte sluta titta. Jag har ingen aning om hur länge jag var helt uppslukad. Inte av min egen avbild utan av livet som gått och av alla minnen.

När min dotter som, liksom Sven, är fotograf kom med idén att bilden skulle vara med på hennes första fotovernissage blev jag först alldeles paralyserad. Skulle fotot på mig bli möjligt för vem som helst att titta på? Ha åsikter om. Just det här, som betydde så mycket för mig.

"Men du, där är ju du!" säger Berit och pekar. "Vad vacker du var. Fast lika okammad som idag."

Jag ler mot min väninna.

"Faktiskt. Det har du rätt i", säger jag och med bägge händerna rufsar jag runt i mina tunna hårtestar. "Jag är urdålig på att hålla ordning på mitt hår."

"Det där gjorde det inte ett dugg bättre", säger Berit och kastar en hastig värderande blick över mitt huvud.

"Tack så mycket för det", svarar jag."

Inger

Inger och jag hade inte setts på mer än sex år. Inte hörts av över huvud taget. Det var mitt fel. Jag hade fått brev från henne. Flera stycken som eftersänts till min adress i England. Vartefter de kom skummade jag brevet snabbt och slängde det sen i skrivbordslådan och svarade aldrig.

Senaste gången vi träffades hade jag lovat att ringa henne. Eller skriva. Men jag orkade aldrig. Jag tog fram breven då och då och satt en stund och stirrade på hennes så ordentligt nedpräntade ord. Hon använde linjerat brevpapper. Precis som jag hade hon svårt att hålla sig rakt över linjen. Bokstäverna hamnade ibland lite under och ibland en aning ovanför. Jag insåg att vi hade liknande skrivstil. En rundad stil, som såg flickaktig ut.

Jag vände min halvsyster ryggen, gjorde mitt bästa att inte tänka på henne. Det var inte särskilt svårt. Vi hade inte känt varandra så länge och var uppväxta i skilda familjer, i skilda områden. Men jag lyckades inte helt. Minnet av Inger fanns där hela tiden och kliade i bakhuvudet. Som en permanent nackskada som gjorde det omöjligt för mig att slappna av.

Nu hade jag gjort det. Ringt. Utan att tänka letade jag fram telefonnumret. Med ens kändes det jättebråttom. Magen hissnade när hon svarade. Jag drog in andan. Hennes röst. Hennes välbekanta västmanländska speciella accent från Västerås. Hon lät överraskad.

Presenten

Han gled snabbt in i rummet. I ena handen höll han ett litet paket. Ett typiskt sådant som flickor brukar bli glada över att få. "Diamonds are a girls best friend". Marilyn Monroes sensuella röst ljöd i mitt inre. Utan att säga något, vände jag på klacken, gick fram till fönstret och satte mig på den breda fönsterbrädan. Jag stirrade ner på gatan. Den var tom. Inte en enda bil eller människa på promenad syntes. Det regnade. Det var väl därför. I den stunden, när jag stirrade på ödsligheten, gick det upp för mig hur mycket jag tyckte illa om överraskningar. Känslan var alltid obekväm. Jag blev tvungen att förställa mig. Visa upp ett glatt ansikte och blixtsnabbt komma på något begåvat att säga, vare sig jag gillade eller ogillade. Den människa som först kom på att överraska måste ha varit oförmögen att sätta sig in i andras känslor. I så fall hade denne fortare än kvickt förkastat idén som urdålig. Insett det grymma med det hela.

"Du. Titta. Den här är till dig."

Sakta vred jag på huvudet och tittade på det han höll i handen. Han hade öppnat förpackningen och visade ringen som låg i den lilla asken.

"Den kan jag inte ta emot."

"Visst kan du. Se det symboliskt. En tecken på att vi hör ihop, du och jag."

Hand - Blekt - Klockan

Ellen stod i kön på postens utlämnings- och inlämningsställe. Det var egentligen en servicebutik. Majas Livs hette det. Hon avskydde att gå dit. Paret bakom disken saknade helt servicekänsla. De log aldrig, sa aldrig något vänligt. Kunde i enstaka fall motvilligt möta kundens blick. Alla hälsades enbart av en utsträckt arm med handflatan pekande uppåt. Inget onödigt tjafs. Helst skulle kunderna veta vad det var de behövde utan mödan att uttala obefogade ord.

Ellen väntade, bytte fot. Klockan var tolv. Hon var hungrig. Tankarna var inriktade på den kommande lunchen. Varmt ute. Grekisk sallad fick det bli. Så spetsade hon öronen. Det var något problem där framme. Ellen betraktade kundens rygg. En äldre kvinna, kanske i hennes egen ålder.

"Men, hur ska jag göra? Om jag skickar det som brev. Kan man söka efter det då?"

Med ena handen höll mannen upp ett stort kuvert med påklistrade frimärken. Han höll det högt ovanför huvudet.

"Du har två val", sa han i grinig ton. "Antingen skickar du som brev och då går det inte att söka efter", fortsatte han och slog på kuvertet med fingrarna. "Eller så skickar du det som paket och då går det att efterlysa. Vilket väljer du!?"

Hans gnälliga röst intensifierades när han uttalade de sista tre orden. Frågan följdes av en djup suck. Han slängde en mörk blick över oss andra som stod och väntade.

"Ähum ... ja ... nej ... ursäkta, men då tar jag brevet eftersom det redan är klart."

"Ha det så bra!" sa mannen utan att vända sig mot kvinnan. Hans fokus var riktat mot kassaapparaten. Det var mer ett utrop än en artighet. Sen:

"Hejdå! Nästa!"

Kvinnan vände sig om för att gå därifrån. Våra blickar möttes. Ett blekt leende. Vi förstod varandra. Utan ord.