Jag känner mig bunden till vissa
platser. Inte till den ort jag har bott de senaste fyrtio åren. Jag längtar till
min födelsestad. Min familj och jag flyttade därifrån när jag var fem år. De
minnen jag har är begränsade till några bilder jag ser framför mig. Ett
luciafirande med en grannkille som var tärna. Inte Staffan stalledräng eller tomte trots
att det var på 1950-tal. Mamma som är arg när jag och min syster Anna fastnar i
lera och hon får komma och dra upp oss. Anna som jag ser på avstånd när hon
leker med barn på lekplatsen. Det är sommar, solen lyser och jag har nyss
vaknat. Mamma sitter på altanen och dricker morgonte. Jag vet att radhusområdet
där vi bodde är rivet nu. Det finns inget kvar. Jag sörjer att jag inte kan åka
dit och uppleva atmosfären.
Vissa platser skulle betyda mycket att återse men finns inte allt kvar så blir det aldrig samma sak...
SvaraRaderaKram och god tisdag!
Vad fint skrivet, bra!!
SvaraRaderaTack Znogge och Irrbloss! Minnen är ovärderliga.
SvaraRaderaDu skriver så himla bra, ser det framför mig o känner känslan!
SvaraRadera