Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

tisdag 20 februari 2018

Framtiden

I går ljög jag för dig och
Igår skrattade jag åt dig
Igår sa jag att du betydde ingenting
Igår sa jag att din röd- och vitrandiga favorittröja var ful

Igår sa jag att du var ett omärkligt vanedjur
Igår sa jag att till dig att je ne regrette rien
men att jag hade fått nog
att i framtiden fanns ingen plats för dig


måndag 19 februari 2018

Den dagen

Den dagen glömmer jag aldrig. Tyvärr, eftersom minnet av händelsen sitter kvar i kroppen som ett infekterat sår. Jag har kommit fram till att jag, för att kunna leva vidare, måste göra en amputation. Planen jag håller på att utforma håller mig sysselsatt under större delen av dygnet. Tanken på att jag snart ska skära bort den delen håller mig helt enkelt vid liv. 

Den här morgonen vaknar jag tidigt. Första impulsen är att jag vet att idag är det dags. Tiden är mogen. Jag äter en stadig engelsk frukost och tar sen en lång het dusch. De oömma kläderna hade jag förberett redan kvällen innan och lagt i rätt påklädningsordning. Svart. Allt var svart, inifrån och ut. Sakta klär jag på mig. Mobilen ligger på nattduksbordet. Jag greppar den och låter den glida ner i ena jackfickan. Målmedvetet går jag rakt genom lägenheten. I hallen tar jag tag i väskan som står redo alldeles innanför ytterdörren, öppnar och går ut.


torsdag 15 februari 2018

Ta ton




Bilden kommer från
 https://www.flickr.com/photos/perspektivetmuseum/34424235086/in/photostream/lightbox/

Naturligtvis skulle just hon ta ton. Samma procedur. Och aldrig att hon kunde vara positiv. Alltid negativ, alltid med den gnälliga rösten som gick upp i falsett på slutet. Jag höll mig alltid i bakgrunden, längst ner mot väggen, för att i smyg kunna hålla för öronen. Lite grann bara så att jag ändå hörde vad hon sa. Ganska roligt var det ändå, att hon levde upp till sitt eget rykte. Möte för möte. Från år till år.

"Måste alla andra smutsa ner?" sa hon.
"Alla andra?"
"Jag gör minsann aldrig det. Råkar jag spilla något i trappuppgången går jag genast upp i lägenheten och hämtar skurborsten. En annan sak. Soprummet. Igår var det någon som hade ställt en sliten och äckligt smutsig kaffebryggare på golvet. Den hade väl en gång i tiden varit vit men nu var den mer brunfärgad. Menar han eller hon att någon annan ska ta hand om deras elektriska grunkor som slutat att fungera? Enkelt förstås att smyga ner på kvällen när ingen annan ser."
"Det var ju inte bra, förstås."
"Inte bra? Det var förskräckligt", sa hon och gjorde en grimas som gjorde att ansiktet drogs ihop och blev skrynkligt som ett dragspel. "Och i förrgår hade någon lagt en tax på en av soptunnorna", fortsatte hon.
"En tax?"
"Inte levande, förstås, en i rutigt tyg. Rutig i dystert grönt och blått.
"Det var ju lustigt."
"Lustigt var det verkligen inte."
"Jag förstår. Är det någon mer som har något att säga?", sa han och svepte med blicken över åskådarna.

Tystnad. Jag drog mig mot dörren, öppnade och smet ut. Det sista jag hörde innan dörren gick igen:

"Är det verkligen ingen mer som har något att framföra?"


onsdag 14 februari 2018

Mozart

Mitt första försök att skriva blankvers:

Maria Anna Walburga Ignatia Mozart (smeknamn Nannerl):

Wolfgang Amadeus Mozart. Honom
känner alla väldans väl till. Äldre               
systern Nannerl kallad förbliver okänd
Denna syster särskilt rustad för toner
Att spela taffel och aktad duktig cembalist

Fadern lärde henne spela före
brodern. Systern kom att vara Wolfgangs
hjälte. Brodern prisade hennes anlag       
Andra insåg Nannerls sinne längre fram
Bättre ännu bättre jämfört med Wolfgang

Fadern medtog barnen uppå rundtur
Publikum lyssnade hellre till systerns klanger
Tiden efter kommen in i tonår
tilllåts Nannerl icke längre visas
Giftasmogen motas systern undan



måndag 12 februari 2018

En aning

Nu längtade hon till framkomsten. 
Utan att riktigt vara viss om det, förstod hon att de stod nära intill. 
Dofter och avlägsna röster som var välbekanta och trygga. 
Ljuset hade tidigare bara varit ett litet skimmer som hon skymtade då och då. 
Så minimalt att hon inte visste om det verkligen fanns där.
Hon log när ljuset utvidgade sig och kom emot henne. 
Eller var det hon själv som närmade sig? 
När ljusstrålen omfamnade henne försvann allt.



torsdag 8 februari 2018

Utmaningen


Hon mådde illa. Förstod inte varför hon utsatte sig för prövningen. Hon hade gjort vad som helst för att få slänga sig i sängen, lägga sig på sidan och somna. Istället gick hon in i badrummet. De varma vattenstrålarna lindrade. Hon ville inte sluta, trots att hettan i ångorna fick det att dunka i huvudet. När hon till sist öppnade duschkabinen och lät fötterna landa på badrummets golvplattor drabbades hon av en stark iskyla i bröstet. Hon frös.

Dubbla tröjor och långkalsonger, som hon fick slänga av sig vid frukostbordet nästan direkt, eftersom hon fick kraftiga svettvallningar.

Bilturen dit. Hon satt och hoppades att hon aldrig skulle komma fram. Till och med en krock skulle vara välkommen. En liten bara. Det räckte. Idag var det minsann inga köer. Fanns inte en chans att komma i det läget att hon skulle bli tvungen att ringa och med bedrövad stämma meddela att hon fastnat i trafiken och blivit förhindrad att dyka upp.

Så stod hon där på scenen. Hon tittade ut över församlingen. Säkert minst hundra personer. Alla betraktade henne. En blandning av förväntan ändå och ont i bröstet. Hur skulle de ta emot hennes ord? Hon ställde sig bredbent, rätade på ryggen och öppnade munnen.


onsdag 7 februari 2018

Han och hon

En man kliver upp på spårvagnen. Han ser sammanbiten ut och har stirrande ögon. Med långa kraftiga steg banar han sig väg genom hela vagnen. Ända till slutet. Där vänder han på klacken och vandrar en aning saktare tillbaka. Han kommer fram till en kvinna som sitter längst in vid fönstret. Samtidigt som han sätter sig bredvid henne, hajar hon till och kastar skygga blickar på honom. Hon slår upp den höga kragen mot kinden, svänger det halvlånga håret framåt som skydd och vrider snabbt på huvudet, bort från honom. Han lutar sig mot henne och säger något. Hon bligar ut genom fönstret. Rör sig inte. 

Efter några fler försök att, som det ser ut, få henne att vända sig mot honom, ger han upp och sitter tyst och tittar rakt ut i luften. Resan går vidare. Stannar vid ett antal hållplatser. Personerna rör sig inte. Spårvagnen saktar in och gör till slut halt vid Järntorget. Kvinnan reser sig upp. Mannen låter henne komma förbi, men reser sig sen upp. Hoppar av och spatserar alldeles bakom kvinnan. Hon stannar, vänder sig om. Han stannar. De betraktar varandra en liten stund. Därefter går de jämsides över torget och försvinner in på Landsvägsgatan.