Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

onsdag 26 april 2017

Kyla


Det var inte förrän hon redan hoppat av bussen, dörrarna hade gått igen och den var på väg bort som hon upptäckte det. Fel hållplats. Hon skrek rakt ut. Jävla skit! Helt fel ställe och helt fel väder. Det var femton grader kallt, det blåste halv storm (Varför flyttade hon till Hjuvik som låg alldeles vid havet? Det ångrade hon nu.) och hon hade två alternativ; antingen vänta trettio minuter till nästa buss eller gå hem och det skulle ta ungefär lika lång tid. Det var helt otroligt hur tankspridd hon var. Hela vägen från Nils Ericsonsplatsen hade hon varit fullständigt nersjunken i boken hon läste och glömt bort att kolla var hon befann sig. Så med ens hade hon fått för sig att hon höll på att missa att gå av, kastat sig upp utan att tänka och rusat mot utgången. Hon fick skylla på att det var mörkt ute. Lika bra att börja vandra. Som tur var hade hon huva på kappan, men var bara iklädd tunna skinnstövlar och handskar med slitet sidenfoder.
Stelheten började i pekfingrarna. Sen spred sig känslan av is till nästa finger. Och nästa. Hon drog av sig handskarna halvt om halvt, knöt händerna i det lilla utrymmet i handskarna som inte var för fingrarna och placerade paketen i kappfickorna. Det blev svårare att gå när hon inte kunde pendla med armarna. Men det var ändå bättre. Så började det göra ont i tårna. Det värkte som om hon klämt alla tår i en dörr som någon slagit igen med full kraft. Läpparna kändes styva och hon hade svårt att titta eftersom det satt en isig hinna i ögonen som hindrade henne.
"Jäklar, jäklar", sa hon i takt med stegen.
Det blev bara ett stramt mummel mellan läpparna. Hon ville gråta men stålsatte sig, eftersom hon inte vågade. Tänk om tårarna frös till is och hon förfrös kinderna? Nu såg hon att hon närmade sig vägen. Den väg hon bodde en bit in på. Hon började halvspringa. Paniken satt i halsen. Dörren slogs upp innan hon hann upp för trappan.
"Kommer du först nu? Du är sen."
Hon kastade sig in i hallen utan att svara. Av med kappa och stövlar, stapplade på spända ben in i rummet där kaminen var igång. Hon satte händer och fötter helt nära det heta. Förnimmelsen av en enorm lättnad när känseln sakta kom tillbaka. Trots att det surrade och smärtade i fingrar och tår njöt hon för fullt.

 

tisdag 25 april 2017

Livet


Ta en bok. Välj en slumpmässig mening i början av boken.

"Vi fick aldrig några barn." Ur Berör mig inte berör mig av Inger Alfvén, sidan 29

Under de första tio åren i vår relation var vi överens om att inte skaffa barn. Jag var rädd för att vårt så jämställda förhållande skulle degraderas till att bli ett ojämställt. Det var väl ofrånkomligt, förresten? Det var ju faktiskt jag som födde barnet och som fick ta huvudansvaret. I alla fall i början. Det var jag som därmed missade möjligheter i karriären. Jag som, när jag kom tillbaka till jobbet, inte kunde vara säker på att min tidigare sysselsättning fanns kvar. "Rätt till likvärdigt arbete" hette det. Vad betydde det? Egentligen? Jag som missade pensionspoäng. Jag som ramlade tillbaka i lön. Jag grubblade ofta på varför samhället såg ut som det såg ut. Det var inte rimligt. Inte för någon, varken föräldrar eller barn. Till sist kom jag fram till att enda lösningen var att börja om. Helt och hållet. Att hela samhällsstrukturen ändrades i grunden. Alla måste dela på allt. Arbete, fritid och hemmet. Färre timmars förvärvsarbete per individ betydde mer tid att vara tillsammans med familjen, betydde färre timmar på dagis, betydde mindre stress, betydde färre prylar. Alltså, ett enklare och mer harmoniskt liv. För alla.
Efter femton år separerade vi. Vi fick aldrig några barn.

måndag 24 april 2017

Sommar


Mats var så glad den dagen. Det var sommar och solen sken. Mitt i semestermånaden juli och fönstret stod helt öppet mot Slottsskogsgatan. Då och då hörde han bullret från de enstaka bilar som körde förbi, bara några meter från honom. Han hade precis bryggt kaffe och hällt upp till brädden i en av sina vita muggar med påmålade snögubbar. Han gillade mönstret. Hade han inget annat att titta på kunde han snöa in på gubbarna. Han log åt sitt lilla skämt.
"Mats!"
Rösten kom från utsidan. Han kunde inte låta bli att gå fram och se vem det var. Precis när han var framme vid det öppna fönstret och fick syn på Hasses bleka nuna slog det honom. Jäklar. För sent.
"Hej", sa han mellan halvstängda läppar. "Vänta lite", mumlade han och vände sig om.
"Men vad är det?" ropade Hasse.
"Vänta", skrek Mats med otålig röst och med ryggen mot vännen. "Jag kommer."
Han tog några snabba steg och slank in i badrummet. Där låg de på handfatets kant. De nya löständerna.

 

lördag 22 april 2017

Nyfiken i en strut, tittar hon ut


Alltså, när jag växte upp var det något fult att vara nyfiken. När jag exempelvis aningslöst frågade mina föräldrar varför de stönade så högt igår kväll i sängen, tittade de först på varandra och sen på mig med stirrande, uppspärrade ögon.
"Du ska inte vara så nyfiken", sa de i mun på varandra. "Det kan gå illa för nyfikna barn."
Resultatet blev att jag kände mig dum och påträngande. Jag slutade att fråga. Istället försökte jag hitta svaren själv och det jag kom fram till var sällan särskilt nära verkligheten. Många missförstånd blev det. Det har jag förstått många år senare, när jag av någon anledning med ens blev påmind om någon företeelse. Fortfarande idag kan jag rodna, jag skäms över att jag undrade. Trots att jag förstås idag fattar att mina föräldrars beteende var fel. Att jag borde ha fått en bra förklaring. Att min reaktion inte var det minsta konstig.
Idag är tonen en helt annan. Man SKA vara nyfiken, för då är  man vetgirig och vill lära sig nya saker. Som tur är gick den ändå inte över. Jag har behållit min nyfikenhet. Det är, tycker jag, ett bevis på livsglädje och en energi som man ska ta vara på.

torsdag 20 april 2017

Favorit


Hennes favvo när hon var tonåring. Fast på den tiden sa man inte favvo. Idol, hette det. En stor affisch satt på väggen ovanför sängen. Hon ville se honom det första hon gjorde varje morgon när hon slog upp ögonen. Hon var verkligen förälskad. Fast hon fick tyvärr acceptera att hela gruppen var med på bilden. De andra i Manfred Mann såg hon knappt. De var förresten bara töntar. Men han, Paul Jones, han var ju skitsnygg. Och vilken röst. Någon gång ibland kastade hon faktiskt ändå hastiga blickar på de andra och undrade om de övriga fyra var bröder. Ja, inte alla fyra men två och två såg de ju precis likadana ut.
 

Bild från velvet-galerie.com
 

onsdag 19 april 2017

Förändrad

Idag har jag bakat in två skrivarutmaningar i en. Skrivpuffens ord "ändrade" och Skrivarsidans utmaning: http://skrivarsidan.nu/skrivovningar/skriv-en-bokstavsdikt.html


Försöket att vidröra min själ
Får mig att förminskas
Får mig att blunda
Finns jag?
Får jag?


Försöket att förtära mig
Får mig att tyst ropa
Får mig att tiga
Finns jag?
Får jag?


Försöket ändrade essensen av dig
Förlorad var du, utan makt
Fick mig att växa
Fri är jag
Fri


tisdag 18 april 2017

Underbar


Det var min bror. Min bror! Han var så underbar med sina vita minisockerbitar till tänder. Han skrattade jämt. Fast i och för sig hände det att han skrek också. Som den gången när mamma, min bror och jag gick längs Stora Gatan, mitt i stan. Han fick syn på ett skyltfönster. Det var en butik som sålde skrivmaskiner. Mamma och jag, som uppmärksammade hans intresse och anade vad som komma skulle, höll var sitt fast tag om hans små händer. Så kom skriet. Hans ansikte förändrades. Från att bara ha varit en söt rundkindad smilande liten kille, förvandlades han till ett högrött ansikte med ihopknipna ögon och förvridna läppar. Människor stirrade. Det var som om de trodde att vi misshandlade min bror. Jag orkade inte förklara. Vem hade lyssnat, förresten? De hade sin uppfattning klar. Eller annars var de kanske irriterade på oväsendet. Tyckte att vi borde kunna se till att sänka volymen.


(privat foto)