Min novell

Min novell
Ny novell utgiven på HOI förlag

onsdag 26 juli 2017

Född sån

Jag gjorde inte ens slut med Tobias. Upphörde bara att kontakta honom. Han måste ha känt ointresset. Han ringde några gånger och jag svarade kort att jag var upptagen och att jag skulle ringa tillbaka en stund senare. Efter några veckor blev det helt tyst. Han hörde varken av sig på telefon eller kom och ringde på dörren. Vi var näst intill grannar. Jag var förvånad över att han inte kom. Fast lättad. Så slapp jag honom. Hans studentrum låg tvärs över gatan. Jag var fullt medveten om att jag hade lånat hans enormt tjocka och omfattande kursbok i psykologi. Jag brydde mig inte ens om att lämna tillbaka den och han var alltför snäll för att be att få tillbaka boken. Trots att jag visste att den varit väldigt dyr i inköp struntade jag i det. Jag kände obehag och tyckte riktigt illa om mig själv. Hur korkad fick man bli? Hur knäpp som helst, tydligen.

Sen fick jag mitt straff, tänkte jag, öppnade munnen och gav luft åt en jättedjup suck som kom från någonstans långt ner i magen. Jag blev störtkär i Gustav. För första gången riktigt förälskad i en kille. Det stormade i mitt huvud. Jag tänkte enbart på honom. Och han kunde inte säga nog många gånger hur stolt han var över att ha en sån söt flickvän. Ibland tänkte jag att jag liksom blev än mer förälskad i honom bara för att han var förälskad i mig. Efter ett tag sa han att jag inte kunde visa känslor. Att jag var kall och hal som en fisk. Jag satt på bussen hem och hade ont i magen. Det var så orättvist.


tisdag 25 juli 2017

Ödet

Jag förstod verkligen hur Tobias måste ha känt sig. Att han blev totalt förvirrad av mitt stökiga sätt. Oförstående till mina irrationella handlingar, mina plötsliga impulser. Trots det kunde jag inte göra något åt det. Det gick inte att låta bli. Eller snarare; det bara blev så. Först när det var för sent fattade jag konsekvenserna av mitt handlande. Hans tålamod var beundransvärt. Inte en enda gång att han visade sig irriterad på mig, eller ens höjde på ena ögonbrynet. Så här efteråt kan jag se hur jag utnyttjade att han var svag för mig. Han var kär, men inte jag. Det hade varit bättre om han sagt ifrån. Blivit arg. Då hade det inte kunnat gå så långt som det gjorde. Fast å andra sidan hade jag nog schappat om han visat den sidan.

Ett tag fick jag för mig att jag hade en narcissistisk ådra. En självcentrerad storslagenhet. Förmodligen inbillade jag mig att jag utan efterräkningar kunde använda mig av andra människor för egna syften. Personer som tyckte om mig, som kände trygghet. Då slog jag till.

Dock kom ödet ifatt mig. Till slut. Livet trasades sönder totalt. 


måndag 24 juli 2017

Ny


Hon tänkte på hur det varit under grundskoletiden. Hennes pappa befann sig i karriären och ville, till nästan vilket pris som helst, klättra högre upp på stegen. Det var bara för resten av familjen att hänga med. Det hände, hon räknade på fingrarna, fyra gånger under de nio åren, att hon som utböling fick kliva in i en ny sal, möta en ny klass med elever och lärare. Hon tyckte att de stirrade ut henne. Hon såg inget enskilt ansikte. Allt smälte samman till en grå frånstötande massa. Hon mådde illa. Så snabbt det bara gick, tog hon sig alltid bort till den anvisade platsen och sjönk ner i stolen, i hopp om att hon nu skulle glömmas bort. Fast hon egentligen inte alls ville vara osynlig. Bara inte synas just nu.
I en klass sa läraren högt och tydligt att eftersom hon var sist in i klassen fick hon finna sig i att stå längst bak i alla elevlistor. De andra stod i bokstavsordning efter efternamnets första bokstav. Hon förstod inte. Fast hon var så ung, eller just därför, blev hon sårad  av lärarens burdusa sätt att meddela henne det, inför hela klassen. Hon hörde flinen från pojkarna som satt längst bak. Hon ville fråga, men vågade inte.
När det blev rast reste hon sig upp och gick sist ut ur klassrummet. Hon såg klasskamraterna rusa rakt igenom korridoren och slänga upp dörren ut mot skolgården. Hon gick långsamt efter. Hon tänkte att tiden skulle gå och att hon inte skulle behöva prata med dem andra så länge om hon dröjde. 


söndag 23 juli 2017

Mejkup


Ta en bok. 
Välj en slumpmässig mening i början av boken.
Skriv en text inspirerad av meningen.

 
Fanns det kanske någon undermedveten avsikt (sidan 9 i En syster i mitt hus av Linda Olsson)

Utan att lägga sin sedvanliga mejkup eller borsta håret gjorde hon det. Inte ens brydde hon om att ta på sig anständiga kläder. Som hon tyckte var anständiga, vilket betydde välstruken blus, byxor med pressveck och en kofta över axlarna. I fall det blev kyligt. Till och med att hon kollade i hallspegeln innan hon klev ut. Blek och med håret i oordning, ungefär som om hon precis klivit upp ur sängen. Precis så.

Hon såg honom komma gående på långt håll och precis i det ögonblicket flög tanken genom hennes huvud. Fanns det kanske någon undermedveten avsikt? Hon ångrade sig. Varför hade hon inte gjort sig fin? Utan tvärtom, klätt ner sig och visade nu upp sitt allra blekaste ansikte?

Så såg hon att han log. Hans ögon glänste. Hon såg tydligt kärleken i blicken.
 
 

fredag 21 juli 2017

Inte tråkigt ...


Den tog priset. Tapaskrogen. Tyvärr inte det fina priset utan det andra, längst ner. Jag tror att det mesta som kunde gå fel, gjorde det. Första intrycket var att det var en snygg restaurang. Såg trevligt ut och en snygg tjej stod i ingången och visade oss ett bra bord. Sen fick vi vänta. Och vänta. Under tiden la jag märke till en man några bord bort. Han pratade med en av servitörerna. Gestikulerade och jag hörde ett upprört muttrande.
Vi beställde. En öl och ett glas vitt vin som drink före maten. En flaska rosévin och fyra tapas per person därefter. Väntade. Efter en stund kom vinet. Två glas rosé. Vi haffade en av de serverande. Först var hans ansikte helt tomt, liksom avskalat. Trots att det var han som fått beställningen från början verkade han inte förstå. Efter en stund fick vi det vi hade beställt. Rosévinet var ljummet. Sen kom maten. Den spanska omeletten var trist och torr. För att inte säga hård. Tomatsalladen hängig. Det var lätt att konstatera att inget var tillagat samma dag. Resten av rätterna var OK, men bara så där. Kändes uppvärmt.
Under tiden vi åt fortsatte vi att betrakta publiken. Det gick inte att låta bli, även om jag kände mig en aning elak. Det var nästan vid varenda bord diverse högljudda diskussioner med servitörer och servitriser, som hela tiden hastade fram och tillbaka mellan borden. Ofta med nya grunkor i händerna, som ersättning för det kunden inte velat ha.
Mannen jag tidigare nämnt reste sig upp. Han gick fram till kassan och ställde ett litet fat, troligtvis med kvittot på, vände sig om och gick tillbaka till bordet. Han var mörk i synen. Tio minuter senare reste han sig igen och stegade ännu en gång bort mot kassan. Nya högröstade meningsutbyten. Sen gick han. Därifrån.
Det bästa man kan säga om besöket var att det i alla fall inte var tråkigt ...

tisdag 18 juli 2017

Positiv


Jag hade en gång en arbetskamrat. Hon var en hejare på att förstöra stämningar. Jag kan fortfarande, jag slutade 2004, höra hennes klagande stämma. De andras röster har jag glömt. Det är nog det bästa man kan säga om henne i så fall, att Kristina glömmer man inte bort. Det verkade som om hon inte kunde sitta i en grupp, på lunchen eller på möten eller liknande och vara positiv. Berätta något roligt ur sitt liv eller bara vara normalt vardagsglad. Så fort hon öppnade munnen var det för att uttrycka sitt missnöje. En gång ställde hon sig på tröskeln till mitt rum, tittade på mig med en anklagande hopsnörpt mun:

"Du, vet du, jag skiter i dig. Jag ger fullständigt fan i dig".
Jag stirrade på henne. Kände att jag var rädd för människan. För vad hon skulle kunna ta sig till. Jag klagade senare hos min chef. Då sa han:
"Du får ta henne som hon är."

 

måndag 17 juli 2017

Otydlig, Farbror, Bröd


Med stram uppsyn, iklädd en oklanderligt vit skjorta helt utan skrynklor och med en svart perfekt knuten fluga, hade han kommit gående fram till vårt bord. Korrekt och proffsigt tog han upp vår beställning. Han skrev på blocket med lätt höjda ögonbryn och ett litet leende på läpparna. Trots språkliga hinder visade han inte med den minsta lilla ändring i sin mimik att hans tålamod prövades. Det hade det helt klart gjort om jag hade varit i hans ställe. Hur svårt kan det vara att beställa? Även om vi inte pratade portugisiska och han inte engelska. Han påminde mig om min farbror Tore som var ett under av tolerans och lugn. Så olik sin bror, min pappa, som så ofta fick explosiva utbrott där han ursinnigt tog tag i det som råkade finnas till hands. Smack, krasch, slängde det rätt in i väggen. Mannen hade bara hunnit ta två steg från oss när vi ropade:
"Bröd! Får vi bröd till?"
Eller bread som vi sa. I steget vände han på klacken.
"Bredd?"
"Brot, pan", försökte jag för att inte vara otydlig.
"Ah, pão", sa han och jag kunde se att hans ena ögonbryn åkte i höjden.
Det var när vi skulle betala. Jag letade och letade i väskan. Bankkortet låg inte där. Borta. Inga pengar. Zero i tillgångar. Efter långa och komplicerade språkturer fick mannen klart för sig vilket dilemma vi befann oss i. Den här gången såg jag ett minimalt snörp på munnen.

Det slutade med att vi kom överens om att han skulle fakturera hotellet vi bodde på. Hotellägaren visade sig nämligen vara hans allra bästa vän. Kom vi fram till.